Jag blir så glad över att det finns minst en till här på Aftonbladet Blogg - nämligen CYKLOP - som tycks dela min syn på religionen och alla dess mer eller mindre bisarra begreppsterminologi.
Jag väljer därför att lyfta fram ännu en av CYKLOPs kommentarer så att den blir en egen bloggartikel här i min hädiska helvetesblogg.
På tal om det evolutionstänkande som CYKLOP ger uttryck för i sin artikeltext (se nedan) finns det en intressant detalj att stanna till inför och reflektera lite över, i alla fall om man är hädare.
CYKLOP omnämner att Homo sapiens som släkte har i runda slängar en 200.000 år lång egenhistorik att se tillbaka på. Men hur kan det då komma sig att de första gravfynden som visar tydliga tecken på rituella begravningsinslag är blott - och nu är jag generös med definitionerna - ca 100.000 år gamla? Se denna länk: http://humanorigins.si.edu/evidence/behavior/oldest-intentional-burial .
Hur ska man förklara varför våra Homo sapiens-förfäder inte började med begravningsritualer förrän efter drygt 100.000 år här på jorden? Tyckte inte Herren Gud om begravningsritualer från början? Kom Herren Gud på andra tankar efter ett tag och gick med på att det nog trots allt skulle passa bra om Han tilläte de människor Han en gång skapat till sin avbild (in imaginem Dei) att faktiskt tillföra de efterlevande en smula hopp mitt i all sorg om att den avlidne nog skulle få evigt liv i himmelriket i Herren Guds omedelbara närhet - eller något liknande?
Enligt en artikel som kan nås via denna länk ( http://news.bbc.co.uk/2/hi/science/nature/2885663.stm ) hänger rituella begravningar samman med förmåga hos våra förfäder till abstrakt tänkande. Många primat- och människoforskare menar därför att abstrakt tänkande - och således förekomst av begravningsritualer - har förekommit i blott drygt 50.000 år. Om detta är korrekt, måste det i så fall betyda att Herren Gud dröjde ännu längre med sitt beslut att äntligen tillåta sörjande människor att låta begravningar av anförvanter eller stammedlemmar få peka hän mot ett nytt liv efter kroppens fysiska död.
Jag citerar ur den aktuella artikeln: "The earliest funeral rituals were thought to be associated with Neanderthal remains dated 100,000 years ago. But some researchers dispute the significance of these sites, preferring to believe that abstract thinking began around 50,000 years ago in modern humans."
Så frågan kvarstår: Varför dröjde Herren Gud så länge med att introducera begreppet "själ" för våra förfäder?
Och det är i anslutning till den frågeställningen som jag tycker att CYKLOPs text passar så inihelvete bra in i sammanhanget. Jag återger därför hans kommentarstext här, lätt bearbetad:
Vår art Homo sapiens har funnits i runda slängar 200 000 år. Vi är den "moderna människan".
Förstod våra förfäder sig på det här med gudomligheter och begreppet själ bättre än vi gör i dag? Var det inte snarare så, att de människor som okunniga, vidskepliga, hungriga, frusna hukade i sina hyddor utan den ringaste kunskap om att åskväder är elektriska urladdningar i moln, trodde att blixtnedslaget berodde på att någon där uppe - uppe i skyn med förmåga att råda över torka och regn, över kyla och värme etc - hade blivit på dåligt humör och nu var arg? Någon som måste blidkas med ett offer. En get....eller en son?
Hade våra förfäder mer och bättre "kunskap" om detta än vi har i dag?
Nej, så här ligger det till. Vi vet mer idag än vad vi visste igår, och i morgon kommer vi att veta ännu mer. Med vi menar jag inte teologerna, experterna på det icke vetbara från gissningarnas fakultet. Deras idéer och tankeparadigm ter sig för varje nytt decennium som alltmer obsoleta och efterblivna.
Jag tror att de religiösas "själsteori" lever och frodas av en barnslig önskan och förhoppning av att slippa dö, samt den yttersta arrogansen om att allt detta på något sätt måste vara skapat med dem i åtanke!
MIN KOMMENTAR: Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv! Tack än en gång, CYKLOP, för att du delar med dig av dina kloka tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar