Ur DAGENS NYHETERS webbedition (se: http://www.dn.se/nyheter/valet2010/valbara-inte-flackfria-1.1172169 ).
En kristdemokrat dömdes 2006 tillsammans med en kompis för bedrägeri. De hade i oktober 2005, när de var 18 år gamla, ”gemensamt och i samförstånd tillgripit ett målsäganden tillhörigt bankomatkort jämte uttagskod i hans bostad”, som Blekinge tingsrätt uttrycker det. Mannen var 82 år, tjejerna plockade ut drygt 53 000 kronor. Kristdemokraten fick villkorlig dom och böter.
2009 Kristdemokrat döms till böter för vållande av kroppsskada och vårdslöshet i trafik.
2009 Ännu en kristdemokrat döms för vållande av kroppsskada efter att ha kört på en 16-årig flicka på ett övergångsställe.
MIN KOMMENTAR: Herren Gud har säkert redan förlåtit dem för deras snedsteg. En kristen människa får ju genast syndernas förlåtelse bara han eller hon ångrar sig och erkänner att herr Jesus är Herren Guds enfaldige - nej, förlåt: enfödde ska det förstås vara - son. Så vem är jag som klandrar dem, när de har Herren Gud som stöttar dem och ger dem råg i ryggen?
fredag 17 september 2010
söndag 12 september 2010
Så blir du bloggkung eller bloggdrottning. Vilket steg befinner du dig på?
Halleluja och Gud afton, hemimamma! Stort TACK för dina kommentarer! Och för dina nya lästips, vilka jag ska utforska vidare senare i kväll. Men nu ska jag först vidareutveckla mitt resonemang kring Malin Wollin och jobbet som nyhetskommentator eller tyckatillare på elitnivå (= personer som kan försörja sig ekonomiskt på den sortens kneg).
Vad jag menar är så här: Steg 1 är att man börjar skriva dagbok eller dylikt. I den skriver man ned sina tankar om ditt och datt. Om dessa tankar men nedtecknar inte är alltför personliga, kommer man snart till ett stadium där man resonerar som så, att dessa tankar vill jag dela med mig av till andra.
Det är då man tar beslutet att börja blogga på webben, typ här på Aftonbladet Blogg (= steg 2). Här kan man experimentera och direkt, via den statistik som erbjuds, se hur olika inlägg, olika ämnen, olika infallsvinklar etc tas emot av "läsekretsen". Vidare kan man här (fortsätta att) öva upp sig i förmågan att bedriva ordbruk och bokstavsskötsel, dvs skriva korrekt och klatschig svenska.
Steg 3 är i princip en förfining av föregående steg, beskrivet i förra stycket. Då har man nått så långt, att man har hittat sina ämnesnischer och attraherat en rad prenumeranter som läser vad man skriver och sedan ser fram emot fler alster. Och som gärna visar sin uppskattning genom att lämna en kommentar eller två.
Du, kära hemimamma, befinner dig högst upp på steg 3. Du har avancerat till nivån BloggDrottning (BD), vilket betyder att du i hög grad styr och regerar här. Och jag föreställer mig att du tänker tankar av typen: "Hur ska jag kunna gå vidare härifrån?"
Faktiskt har du genom att tänka i de banorna i själva verket redan påbörjat en fotavveckling för att ta klivet upp till steg 4.
På steg 4 handlar det om två saker: Dels behöver man skaffa sig en ny bas, ett nytt ben att stå på, ett komplement till Aftonbladet Blogg. Dels bör man rannsaka sig själv genom att ställa sig de här tre frågorna: "Hur ska jag kunna nå en ännu större publik?" samt: "Vilka anpassningar behöver jag göra i mitt sätt att skriva OCH i mina ämnesval? samt "Är jag beredd att göra den sortens anpassningar utan att min skrivglädje försvinner?"
ETT sätt att etablera sig på steg 4 är att ta kontakt med den lokala dagstidning som ges ut i det område där man bor. Finns där mer än en tidning, får du inte förhäva dig genom att försöka medverka som publik tidningsbloggare i båda samtidigt, ty det är en dödssynd i sådana här massmediala sammanhang. Däremot kan man efter ett nej tack från tidning nr 1 gå vidare till tidning nr 2 och erbjuda sina tjänster till den i stället. Tackar alla tillfrågade dagstidningar nej till ditt förslag, är jag övertygad om att ett gratisutdelat annonsblad eller liknande gratistidning tar emot dig med öppna armar. De brukar skrika efter redaktionell text för att på så vis höja sin upplaga.
När du väl har funnit din nya plattform att blogga från (utan att fördenskull överge Aftonbladet Blogg), handlar det om att kompromissa. Vissa ämnen är helt enkelt inte gångbara. Bland de ämnen att ta upp som är gångbara finns det de som är mer intressanta än andra att ta upp och redovisa (även) i bloggform. Din uppdragsgivare har antagligen vissa önskemål. Till exempel vill han att du skriver huvudsakligen om ungdomsrelaterade frågor, om bloggen är tänkt att publiceras på tidningens ungdomssida. Eller tv-programsrelaterade om bloggen ska spegla tv-kanalernas utbud - och så vidare.
Jag rekommenderar dig, hemimamma, att satsa på en relationsfokuserad blogg. Det ämnesområdet - relationer mellan föräldrar barn samt relationer mellan vuxna och/eller mellan barn - har dels en stor potentiell publik/läsekrets och dels är du kunnig på området.
På din egen hemsida på Aftonbladet Blogg kan man läsa vilka dina mest använda nyckelord/taggar är; jag citerar: sorg, regeringen, draken stiger i motvind, barn, sen avnavling, emma, humor, mamma, göran hägglund, kärlek, glädje, mat, lars ohly, orättvisa, skrivande, jämställdhet, solidaritet, debatter, valet, mobbing, tv, dikter, respekt, sex, hundattack.
Under förutsättning att du inte ska bli en politisk bloggare föreslår jag att nöjer dig med att blogga om sådana saker och företeelser som hör till följande taggning: sorg, draken stiger i motvind, barn, humor, mamma, kärlek, glädje, mat, orättvisa, skrivande, jämställdhet, solidaritet, mobbing, tv, dikter, respekt, sex.
Med dessa taggar/nyckelord täcker du in en stor del av den nisch jag här ovan benämnde relationsfokuserat bloggfokus.
Faktiskt var det genom att tänka i dessa banor som jag kom in på Aftonbladet Wendelas Malin Wollin. Relationsfokuserat innehåll - det är även hennes stora nisch.
Det betyder inte att du måste tycka och tänka precis som Malin Wollin gör. I stället är det väl en stor fördel, ifall du hyser från henne avvikande åsikter, ty det indikerar ju att det borde kunna finnas plats och utrymme för ytterligare minst en tyckatillare.
Malin Wollin har redan svingat sig upp till steg 5, dvs tjänar pengar på sitt skrivande. Eftersom du, hemimamma, har kapacitet att nå steg 5 precis som Malin Wollin har gjort, kan det finnas skäl att se hur man arbetar på den nivån.
Den som befinner sig på steg 5 har inte lika fria händer som den har som fortfarande håller till på steg 4. Och på steg 4 har man i sin tur mindre frihet än på steg 3. Men detta kan man inte göra mycket åt; det hör till spelets regler så att säga. Löneslaven måste alltid vara beredd att anpassa sig till slavägarens/arbetsgivarens/uppdragsgivarens önskemål.
Så hur jobbar då en sådan som Malin Wollin? Jo, jag tror att hon arbetar hemifrån i stor utsträckning. Men hon har nära kontakt med tidningsredaktionen. Hennes (bloggliknande) artiklar i tidningen har en likartad tillkomsthistoria. I det ständiga nyhetsflödet dygnet runt dyker det givetvis upp nyheter med relationsinnehåll. Det kan vara undersökningar som publicerats i populärvetenskapliga tidskrifter typ Psychology Today, allehanda enkäter som rör samlevnadsfrågor (typ "Fem saker som kvinnor sällan berättar för sina män" eller "Vilka män är det som slår sina kvinnor?" etc).
Malin Wollins specialitet är att plocka ut en av dessa intressanta relationsnyheter som dagligen passerar revy på en tidningsredaktion. Sedan skriver hon en betraktelse som knyter an till innehållet i en av dessa nyheter. Hennes styrka som journalist är att ge nyheten en extra och gärna också en extra personlig twist. Vilket är lätt för henne att hitta, eftersom hon som småbarnsmamma har en rik egen fatabur att hämta händelser och erfarenheter ur.
På detta vis får den utvalda nyheten två ben att stå på. Dels en artikel som presenterar fakta från undersökningen eller enkäten i fråga, dels en artikel (= Malins egen) med personliga referenser till just denna nyhet. Det här tillvägagångssättet tillför nyhetspresentationen i tidningen extra nerv och engagemang.
Jag vill mena, kära hemimamma, att du i mångt och mycket påminner om Malin Wollin i ditt sätt att arbeta redan i nuläget. Du har en ovanligt stor fatabur från vars hyllor du kan hämta åsikter, erfarenheter och liknande tankegods som gouteras av dina läsare. OCH du har förmågan att tillföra den där knorren eller twisten som ger själva nyheten (alltså den nyhetsartikel som du utgår ifrån och bygger dina egna resonemang på) en extra dimension eller två.
Kort sagt: Du äger redan de egenskaper och skrivartalanger som har fört Malin Wollin upp till steg 5. Den enda (?) stora skillnaden mellan Malin och dig är att hon redan har lyckats svinga sig dit upp till steg 5-plattformen, medan du fortfarande dväljs på steg 3.
Dock har du modet att svinga dig högre upp på stegtrappan. Jag läser mellan raderna att du leker med tanken att gå vidare, uppåt.
Men du äger inte bara modet. Även talangen - eller snarare talangerna - har du. Ty du skriver en ovanligt bra svenska, du äger den nödvändiga ämnesbredden, du har de erforderliga livserfarenheterna, du kan beröra, ja, du kan till och med, vid behov, reta upp folk, en förmåga som faktiskt kan sägas ha ett visst plusvärde, inte minst från steg 3 och upp till steg 5 (fast reta upp folk-förmågan bör användas med stor måtta, anser jag).
Vad jag menar är så här: Steg 1 är att man börjar skriva dagbok eller dylikt. I den skriver man ned sina tankar om ditt och datt. Om dessa tankar men nedtecknar inte är alltför personliga, kommer man snart till ett stadium där man resonerar som så, att dessa tankar vill jag dela med mig av till andra.
Det är då man tar beslutet att börja blogga på webben, typ här på Aftonbladet Blogg (= steg 2). Här kan man experimentera och direkt, via den statistik som erbjuds, se hur olika inlägg, olika ämnen, olika infallsvinklar etc tas emot av "läsekretsen". Vidare kan man här (fortsätta att) öva upp sig i förmågan att bedriva ordbruk och bokstavsskötsel, dvs skriva korrekt och klatschig svenska.
Steg 3 är i princip en förfining av föregående steg, beskrivet i förra stycket. Då har man nått så långt, att man har hittat sina ämnesnischer och attraherat en rad prenumeranter som läser vad man skriver och sedan ser fram emot fler alster. Och som gärna visar sin uppskattning genom att lämna en kommentar eller två.
Du, kära hemimamma, befinner dig högst upp på steg 3. Du har avancerat till nivån BloggDrottning (BD), vilket betyder att du i hög grad styr och regerar här. Och jag föreställer mig att du tänker tankar av typen: "Hur ska jag kunna gå vidare härifrån?"
Faktiskt har du genom att tänka i de banorna i själva verket redan påbörjat en fotavveckling för att ta klivet upp till steg 4.
På steg 4 handlar det om två saker: Dels behöver man skaffa sig en ny bas, ett nytt ben att stå på, ett komplement till Aftonbladet Blogg. Dels bör man rannsaka sig själv genom att ställa sig de här tre frågorna: "Hur ska jag kunna nå en ännu större publik?" samt: "Vilka anpassningar behöver jag göra i mitt sätt att skriva OCH i mina ämnesval? samt "Är jag beredd att göra den sortens anpassningar utan att min skrivglädje försvinner?"
ETT sätt att etablera sig på steg 4 är att ta kontakt med den lokala dagstidning som ges ut i det område där man bor. Finns där mer än en tidning, får du inte förhäva dig genom att försöka medverka som publik tidningsbloggare i båda samtidigt, ty det är en dödssynd i sådana här massmediala sammanhang. Däremot kan man efter ett nej tack från tidning nr 1 gå vidare till tidning nr 2 och erbjuda sina tjänster till den i stället. Tackar alla tillfrågade dagstidningar nej till ditt förslag, är jag övertygad om att ett gratisutdelat annonsblad eller liknande gratistidning tar emot dig med öppna armar. De brukar skrika efter redaktionell text för att på så vis höja sin upplaga.
När du väl har funnit din nya plattform att blogga från (utan att fördenskull överge Aftonbladet Blogg), handlar det om att kompromissa. Vissa ämnen är helt enkelt inte gångbara. Bland de ämnen att ta upp som är gångbara finns det de som är mer intressanta än andra att ta upp och redovisa (även) i bloggform. Din uppdragsgivare har antagligen vissa önskemål. Till exempel vill han att du skriver huvudsakligen om ungdomsrelaterade frågor, om bloggen är tänkt att publiceras på tidningens ungdomssida. Eller tv-programsrelaterade om bloggen ska spegla tv-kanalernas utbud - och så vidare.
Jag rekommenderar dig, hemimamma, att satsa på en relationsfokuserad blogg. Det ämnesområdet - relationer mellan föräldrar barn samt relationer mellan vuxna och/eller mellan barn - har dels en stor potentiell publik/läsekrets och dels är du kunnig på området.
På din egen hemsida på Aftonbladet Blogg kan man läsa vilka dina mest använda nyckelord/taggar är; jag citerar: sorg, regeringen, draken stiger i motvind, barn, sen avnavling, emma, humor, mamma, göran hägglund, kärlek, glädje, mat, lars ohly, orättvisa, skrivande, jämställdhet, solidaritet, debatter, valet, mobbing, tv, dikter, respekt, sex, hundattack.
Under förutsättning att du inte ska bli en politisk bloggare föreslår jag att nöjer dig med att blogga om sådana saker och företeelser som hör till följande taggning: sorg, draken stiger i motvind, barn, humor, mamma, kärlek, glädje, mat, orättvisa, skrivande, jämställdhet, solidaritet, mobbing, tv, dikter, respekt, sex.
Med dessa taggar/nyckelord täcker du in en stor del av den nisch jag här ovan benämnde relationsfokuserat bloggfokus.
Faktiskt var det genom att tänka i dessa banor som jag kom in på Aftonbladet Wendelas Malin Wollin. Relationsfokuserat innehåll - det är även hennes stora nisch.
Det betyder inte att du måste tycka och tänka precis som Malin Wollin gör. I stället är det väl en stor fördel, ifall du hyser från henne avvikande åsikter, ty det indikerar ju att det borde kunna finnas plats och utrymme för ytterligare minst en tyckatillare.
Malin Wollin har redan svingat sig upp till steg 5, dvs tjänar pengar på sitt skrivande. Eftersom du, hemimamma, har kapacitet att nå steg 5 precis som Malin Wollin har gjort, kan det finnas skäl att se hur man arbetar på den nivån.
Den som befinner sig på steg 5 har inte lika fria händer som den har som fortfarande håller till på steg 4. Och på steg 4 har man i sin tur mindre frihet än på steg 3. Men detta kan man inte göra mycket åt; det hör till spelets regler så att säga. Löneslaven måste alltid vara beredd att anpassa sig till slavägarens/arbetsgivarens/uppdragsgivarens önskemål.
Så hur jobbar då en sådan som Malin Wollin? Jo, jag tror att hon arbetar hemifrån i stor utsträckning. Men hon har nära kontakt med tidningsredaktionen. Hennes (bloggliknande) artiklar i tidningen har en likartad tillkomsthistoria. I det ständiga nyhetsflödet dygnet runt dyker det givetvis upp nyheter med relationsinnehåll. Det kan vara undersökningar som publicerats i populärvetenskapliga tidskrifter typ Psychology Today, allehanda enkäter som rör samlevnadsfrågor (typ "Fem saker som kvinnor sällan berättar för sina män" eller "Vilka män är det som slår sina kvinnor?" etc).
Malin Wollins specialitet är att plocka ut en av dessa intressanta relationsnyheter som dagligen passerar revy på en tidningsredaktion. Sedan skriver hon en betraktelse som knyter an till innehållet i en av dessa nyheter. Hennes styrka som journalist är att ge nyheten en extra och gärna också en extra personlig twist. Vilket är lätt för henne att hitta, eftersom hon som småbarnsmamma har en rik egen fatabur att hämta händelser och erfarenheter ur.
På detta vis får den utvalda nyheten två ben att stå på. Dels en artikel som presenterar fakta från undersökningen eller enkäten i fråga, dels en artikel (= Malins egen) med personliga referenser till just denna nyhet. Det här tillvägagångssättet tillför nyhetspresentationen i tidningen extra nerv och engagemang.
Jag vill mena, kära hemimamma, att du i mångt och mycket påminner om Malin Wollin i ditt sätt att arbeta redan i nuläget. Du har en ovanligt stor fatabur från vars hyllor du kan hämta åsikter, erfarenheter och liknande tankegods som gouteras av dina läsare. OCH du har förmågan att tillföra den där knorren eller twisten som ger själva nyheten (alltså den nyhetsartikel som du utgår ifrån och bygger dina egna resonemang på) en extra dimension eller två.
Kort sagt: Du äger redan de egenskaper och skrivartalanger som har fört Malin Wollin upp till steg 5. Den enda (?) stora skillnaden mellan Malin och dig är att hon redan har lyckats svinga sig dit upp till steg 5-plattformen, medan du fortfarande dväljs på steg 3.
Dock har du modet att svinga dig högre upp på stegtrappan. Jag läser mellan raderna att du leker med tanken att gå vidare, uppåt.
Men du äger inte bara modet. Även talangen - eller snarare talangerna - har du. Ty du skriver en ovanligt bra svenska, du äger den nödvändiga ämnesbredden, du har de erforderliga livserfarenheterna, du kan beröra, ja, du kan till och med, vid behov, reta upp folk, en förmåga som faktiskt kan sägas ha ett visst plusvärde, inte minst från steg 3 och upp till steg 5 (fast reta upp folk-förmågan bör användas med stor måtta, anser jag).
fredag 10 september 2010
Bevis på att jorden är platt och fyrkantig och inte alls rund som dagens vetenskap hävdar
Bevis på att jorden är platt och fyrkantig
Tillhör du dem som låtit lura dig till att tro att jorden är som ett stort klot? Ack, låt då mig få ta dig ur den villfarelsen genom att hänvisa till några bibelverser som kastar ljus över det hela och slår fast, att jorden förvisso är platt.
1) Låt mig börja med att gå ut lite löst och citera Ords 8:24-29: 24 Innan djupen blev till föddes jag, innan källorna flödade av vatten. 25 När bergens grund ännu inte var lagd och inga höjder fanns, då föddes jag, 26 innan han gjort land och fält och jordens första stoft. 27 När han beredde himlen var jag där, när han välvde en sfär över djupen, 28 när han fäste skyarna i höjden och djupets källor bröt fram med kraft, 29 när han satte en gräns för havet och vattnet stannade där han befallt, när han lade jordens grund.
MIN KOMMENTAR: När man lägger grunden innebär det att man avser att låta någonting vila på denna grund. Därför bör grunden vara platt, så att allt blir stadigt. Eller hur?
2) Nästa bibelställe jag vill åberopa är Jes 44:24: 24 Så säger HERREN, din återlösare, han som format dig alltifrån moderlivet: Jag, HERREN, är den som har gjort allt, den som ensam har spänt ut himlen och brett ut jorden. Vem var med mig?
MIN KOMMENTAR: När man breder ut någonting, är det som när man rullar ut en ny gräsmatta på en fotbollsplan. Dvs det mest sannolika är att utbredandet sker över en platt yta.
3) Nu över till mer tydliga bibelverser, vilka svårligen kan tolkas på mer än ett vis. Upp 7:1: 1 Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla tillbaka jordens fyra vindar, så att ingen vind skulle blåsa över jorden eller över havet eller mot något träd.
MIN KOMMENTAR: Här står det att den platta jorden har fyra olika hörn. Tänk dig en modern boxningsring (som trots sitt namn också har fyra hörn) och du har skapat dig en bild av denna bibliska metafor från Uppenbarelseboken.
4) Nu är det dags att damma av huvudargumentet, vilket återfinns i Matt 4: 8-9: 8 Därefter tog djävulen honom upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet. 9 Och han sade: "Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber mig."
MIN KOMMENTAR: Kan man från toppen av ett berg skåda ALLA riken i hela världen, ja då måste dels detta berg vara mycket högt, dels kan jorden omöjligtvis vara rund. Dock har jag svårt att lokalisera detta höga berg till dagens Israel, som ju inte precis är känt för att vara ett bergigt land à la Nepal eller dylikt. Men någon kan kanske hjälpa mig att definiera det berg som herr Jesus och Djävulen stod uppå under sin konversation. Vem vet, det finns kanske rent av en minnesplatta uppsatt som vittnar om händelsen? Nån som vet?
5) Detta är samma huvudargument som i punkt (4), men med den skillnaden att det nu är vittnet Lukas som intygar händelsens riktighet. I Luk 4:5-6 läser man: 5 Då förde djävulen honom högt upp och visade honom för ett ögonblick alla riken i världen 6 och sade: "Dessa rikens hela makt och härlighet vill jag ge dig, ty åt mig har den överlämnats och jag ger den åt vem jag vill.
MIN KOMMENTAR: Det är alltså två vittnen som intygar samma sak. Att jorden är platt.
Därmed hoppas jag att alla som hävdar att jorden är rund fick så de teg.
Den som är intresserad av hur man under årtusendena har sett på jordens utseende och form rekommenderas att klicka på denna länk: http://en.wikipedia.org/wiki/Flat_Earth . Den artikel man då kommer till utgör intressant läsning inte minst idéhistoriskt sett.
Till sist ett stort TACK till onthree som gav mig inspiration till detta blogginlägg genom att tipsa om The Flat Earth Society. Om detta illustra sällskap kan man läsa mer här: http://www.alaska.net/~clund/e_djublonskopf/Flatearthsociety.htm .
Tillhör du dem som låtit lura dig till att tro att jorden är som ett stort klot? Ack, låt då mig få ta dig ur den villfarelsen genom att hänvisa till några bibelverser som kastar ljus över det hela och slår fast, att jorden förvisso är platt.
1) Låt mig börja med att gå ut lite löst och citera Ords 8:24-29: 24 Innan djupen blev till föddes jag, innan källorna flödade av vatten. 25 När bergens grund ännu inte var lagd och inga höjder fanns, då föddes jag, 26 innan han gjort land och fält och jordens första stoft. 27 När han beredde himlen var jag där, när han välvde en sfär över djupen, 28 när han fäste skyarna i höjden och djupets källor bröt fram med kraft, 29 när han satte en gräns för havet och vattnet stannade där han befallt, när han lade jordens grund.
MIN KOMMENTAR: När man lägger grunden innebär det att man avser att låta någonting vila på denna grund. Därför bör grunden vara platt, så att allt blir stadigt. Eller hur?
2) Nästa bibelställe jag vill åberopa är Jes 44:24: 24 Så säger HERREN, din återlösare, han som format dig alltifrån moderlivet: Jag, HERREN, är den som har gjort allt, den som ensam har spänt ut himlen och brett ut jorden. Vem var med mig?
MIN KOMMENTAR: När man breder ut någonting, är det som när man rullar ut en ny gräsmatta på en fotbollsplan. Dvs det mest sannolika är att utbredandet sker över en platt yta.
3) Nu över till mer tydliga bibelverser, vilka svårligen kan tolkas på mer än ett vis. Upp 7:1: 1 Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla tillbaka jordens fyra vindar, så att ingen vind skulle blåsa över jorden eller över havet eller mot något träd.
MIN KOMMENTAR: Här står det att den platta jorden har fyra olika hörn. Tänk dig en modern boxningsring (som trots sitt namn också har fyra hörn) och du har skapat dig en bild av denna bibliska metafor från Uppenbarelseboken.
4) Nu är det dags att damma av huvudargumentet, vilket återfinns i Matt 4: 8-9: 8 Därefter tog djävulen honom upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet. 9 Och han sade: "Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber mig."
MIN KOMMENTAR: Kan man från toppen av ett berg skåda ALLA riken i hela världen, ja då måste dels detta berg vara mycket högt, dels kan jorden omöjligtvis vara rund. Dock har jag svårt att lokalisera detta höga berg till dagens Israel, som ju inte precis är känt för att vara ett bergigt land à la Nepal eller dylikt. Men någon kan kanske hjälpa mig att definiera det berg som herr Jesus och Djävulen stod uppå under sin konversation. Vem vet, det finns kanske rent av en minnesplatta uppsatt som vittnar om händelsen? Nån som vet?
5) Detta är samma huvudargument som i punkt (4), men med den skillnaden att det nu är vittnet Lukas som intygar händelsens riktighet. I Luk 4:5-6 läser man: 5 Då förde djävulen honom högt upp och visade honom för ett ögonblick alla riken i världen 6 och sade: "Dessa rikens hela makt och härlighet vill jag ge dig, ty åt mig har den överlämnats och jag ger den åt vem jag vill.
MIN KOMMENTAR: Det är alltså två vittnen som intygar samma sak. Att jorden är platt.
Därmed hoppas jag att alla som hävdar att jorden är rund fick så de teg.
Den som är intresserad av hur man under årtusendena har sett på jordens utseende och form rekommenderas att klicka på denna länk: http://en.wikipedia.org/wiki/Flat_Earth . Den artikel man då kommer till utgör intressant läsning inte minst idéhistoriskt sett.
Till sist ett stort TACK till onthree som gav mig inspiration till detta blogginlägg genom att tipsa om The Flat Earth Society. Om detta illustra sällskap kan man läsa mer här: http://www.alaska.net/~clund/e_djublonskopf/Flatearthsociety.htm .
Herren Gud gör underverk än i dag. Här är ett bevis för att så är fallet.
Gud gör underverk än i dag
Det anser i alla fall prästenTuulikki Koivunen Bylund, biskop i Härnösands stift, att döma av vad hon skriver i ett pressmeddelande
Det handlar om ett stulet relikskrin som efter 11 års bortovaro har kommit tillbaka till kyrka och församling i Ångermanland.
Relikskrinet som kallas för Ullångerskrinet är ett vackert relikskrin från tidigt 1200-tal. Det stals vid ett inbrott år 1999 och dök efter ett tag upp på ett museum i Madrid som hade köpt det i god tro.
Det spanska museet ville inledningsvis behålla skrinet, som man köpt för en stor summa pengar. Men svenska Riksantikvarieämbetet tryckte på och se, nu några år senare gav det resultat, spanjorerna gav med sig och Ullångerskrinet är nu tillbaka i Ångermanland.
"Det är inte mindre än ett litet under", skriver biskop Koivunen Bylund.
Jojo, det är alltså till att tillskriva Herren Gud äran att relikskrinet har återbördats. Det svenska Riksantikvarieämbetet var sålunda Herren Guds utvalda redskap för att se till så att skrinet kom tillbaka.
Kan just undra hur Riksantikvarieämbetets tjänstemän ställer sig till detta prästerliga påstående att det var ett gudomligt mirakel och inte hårt arbete kopplat med diplomati som gjorde susen.
Det anser i alla fall prästenTuulikki Koivunen Bylund, biskop i Härnösands stift, att döma av vad hon skriver i ett pressmeddelande
Det handlar om ett stulet relikskrin som efter 11 års bortovaro har kommit tillbaka till kyrka och församling i Ångermanland.
Relikskrinet som kallas för Ullångerskrinet är ett vackert relikskrin från tidigt 1200-tal. Det stals vid ett inbrott år 1999 och dök efter ett tag upp på ett museum i Madrid som hade köpt det i god tro.
Det spanska museet ville inledningsvis behålla skrinet, som man köpt för en stor summa pengar. Men svenska Riksantikvarieämbetet tryckte på och se, nu några år senare gav det resultat, spanjorerna gav med sig och Ullångerskrinet är nu tillbaka i Ångermanland.
"Det är inte mindre än ett litet under", skriver biskop Koivunen Bylund.
Jojo, det är alltså till att tillskriva Herren Gud äran att relikskrinet har återbördats. Det svenska Riksantikvarieämbetet var sålunda Herren Guds utvalda redskap för att se till så att skrinet kom tillbaka.
Kan just undra hur Riksantikvarieämbetets tjänstemän ställer sig till detta prästerliga påstående att det var ett gudomligt mirakel och inte hårt arbete kopplat med diplomati som gjorde susen.
Apropå pastor Terry Jones i Florida som vill anordna bokbål och bränna Koranen. Han lider av religiös folie à deux.
Det bör först och främst påpekas att denne pastor Jones har ett förflutet inom Maranatarörelsen, dvs han har sina rötter i samma pentekostala frikyrklighet till vilka även pingstkyrkan bekänner sig.
Jag vill mena att Tery Jones uppvisar tydliga tecken på religiös folie à deux. Här nedan förklarar jag vad den "diagnosen" innebär.
Stark religiositet är alltså en form av galenskap, en bristande klarsyn, ett slags folie à deux. Religiös folie à deux kan sägas vara två olika personers gemensamma vansinne. Den psykiska störningen beror på ett samspel mellan en (påhittad) gud(omlighet) och denna gud(omlighet)s talesperson här på jorden.
Den psykiska störningen religiös folie à deux kan klassas som ett psykotiskt tillstånd. Grundidén är att gud(om)en och dennes talesperson delar samma vanföreställningar.
Gud(om)ens vanföreställningar är av lätt insedda skäl nedskrivna i en helig skrift, enär gud(om)en själv inte existerar i den fysiska världen och därför har svårt att visa upp sig annat än för än vissa "utvalda", vilka påfallande ofta visat sig ha subliminal epilepsi i vanligen båda tinningloberna eller åtminstone i höger tinninglob, varvid gud(om)ens närvaro manifesteras i samband med att epileptiskt anfall äger rum .
Talespersonen tar självklart det som står att läsa i den heliga skriften som helt sant, eftersom en gud(om) per definition inte ljuger utan enbart talar sanning. I tveksamma fall kan talespersonen tolka det heliga budskapet enligt gud(om)ens önskemål om hur det ska uttolkas. Detta sker som regel i form av uppenbarelser hos talespersonen, även dessa utlösta av en subliminal epileptisk elektrisk storm i framför allt höger tinninglob.
Den jordiska talespersonen lever tämligen isolerad från det som kan kallas för den normalt funtade majoriteten i samhället. Talespersonen återfinns därför vanligen i en sektliknande organisation, vars ledare han förstås är.
Till symtomen vid religiös folie à deux hör paranoida vanföreställningar, alltså förföljelseidéer. Dessa kopplas av talespersonen/sektledaren samman med synsättet att han har erhållit ett uppdrag av gud(om)en att utföra gud(om)ens önskemål. Typ att döda homosexuella eller att sabotera för andra religiösa ideologier.
Hallucinationer - vanligen i form av muntliga meddelanden från den frånvarande guden till sektens talesperson - är också rätt vanliga.
Religiös folie à deux är smittsam på så vis, att den "den primära patienten" - dvs den som har utropat sig själv till att vara gud(omen)s särskilda talesperson - vanligen med diverse lock och pock lyckas få övriga sektmedlemmar att anamma det budskap som anses/påstås komma från den påhittade gud(om)en.
Till saken hör att dessa talespersoner ofta har en dominant och auktoritär personlighetsläggning, vilket ger dem starka ledaregenskaper (jfr Adolf Hitler som också fick folket med sig, dock sannolikt utan att lida av subliminal temporal epilepsi).
Om den psykiskt störda talespersonen separeras från den övriga sekten brukar inte sällan sektmedlemmarna vakna till sans igen och återfå åtminstone en viss klarsyn. Fast helt säkert är detta inte, så bäst är att ingripa mot de här talespersonerna i ett så tidigt skede som möjligt av folie à deux-processen.
Tyvärr brukar moderna staters lagstiftning avseende tros- och yttrandefrihet försvåra, ja rent av förhindra, att så blir fallet. Även i sekulära samhällen finns det en sällan skådad eftergivenhet mot religiös folie à deux.
Jag vill mena att Tery Jones uppvisar tydliga tecken på religiös folie à deux. Här nedan förklarar jag vad den "diagnosen" innebär.
Stark religiositet är alltså en form av galenskap, en bristande klarsyn, ett slags folie à deux. Religiös folie à deux kan sägas vara två olika personers gemensamma vansinne. Den psykiska störningen beror på ett samspel mellan en (påhittad) gud(omlighet) och denna gud(omlighet)s talesperson här på jorden.
Den psykiska störningen religiös folie à deux kan klassas som ett psykotiskt tillstånd. Grundidén är att gud(om)en och dennes talesperson delar samma vanföreställningar.
Gud(om)ens vanföreställningar är av lätt insedda skäl nedskrivna i en helig skrift, enär gud(om)en själv inte existerar i den fysiska världen och därför har svårt att visa upp sig annat än för än vissa "utvalda", vilka påfallande ofta visat sig ha subliminal epilepsi i vanligen båda tinningloberna eller åtminstone i höger tinninglob, varvid gud(om)ens närvaro manifesteras i samband med att epileptiskt anfall äger rum .
Talespersonen tar självklart det som står att läsa i den heliga skriften som helt sant, eftersom en gud(om) per definition inte ljuger utan enbart talar sanning. I tveksamma fall kan talespersonen tolka det heliga budskapet enligt gud(om)ens önskemål om hur det ska uttolkas. Detta sker som regel i form av uppenbarelser hos talespersonen, även dessa utlösta av en subliminal epileptisk elektrisk storm i framför allt höger tinninglob.
Den jordiska talespersonen lever tämligen isolerad från det som kan kallas för den normalt funtade majoriteten i samhället. Talespersonen återfinns därför vanligen i en sektliknande organisation, vars ledare han förstås är.
Till symtomen vid religiös folie à deux hör paranoida vanföreställningar, alltså förföljelseidéer. Dessa kopplas av talespersonen/sektledaren samman med synsättet att han har erhållit ett uppdrag av gud(om)en att utföra gud(om)ens önskemål. Typ att döda homosexuella eller att sabotera för andra religiösa ideologier.
Hallucinationer - vanligen i form av muntliga meddelanden från den frånvarande guden till sektens talesperson - är också rätt vanliga.
Religiös folie à deux är smittsam på så vis, att den "den primära patienten" - dvs den som har utropat sig själv till att vara gud(omen)s särskilda talesperson - vanligen med diverse lock och pock lyckas få övriga sektmedlemmar att anamma det budskap som anses/påstås komma från den påhittade gud(om)en.
Till saken hör att dessa talespersoner ofta har en dominant och auktoritär personlighetsläggning, vilket ger dem starka ledaregenskaper (jfr Adolf Hitler som också fick folket med sig, dock sannolikt utan att lida av subliminal temporal epilepsi).
Om den psykiskt störda talespersonen separeras från den övriga sekten brukar inte sällan sektmedlemmarna vakna till sans igen och återfå åtminstone en viss klarsyn. Fast helt säkert är detta inte, så bäst är att ingripa mot de här talespersonerna i ett så tidigt skede som möjligt av folie à deux-processen.
Tyvärr brukar moderna staters lagstiftning avseende tros- och yttrandefrihet försvåra, ja rent av förhindra, att så blir fallet. Även i sekulära samhällen finns det en sällan skådad eftergivenhet mot religiös folie à deux.
Nu verkar Carola äntligen Carola få rätt i sin tro att slutet på Ändens tid är här
Nu har Satan och Hans entourage blivit än mer desperat - ett säkert tecken på att slutet på Ändens tid nalkas med stormsteg. Guds egen lilla sångfågel Carola är på väg att få rätt.
Enligt ett TT-telegram jag just fått i min mailkorg kan man nämligen läsa att bin har börjat sabotera en av landets äldsta kyrkor, Herrestad kyrka på Östgötaslätten, vars äldsta delar är från år 1112.
Vem tror ni ligger bakom detta? Kan det vara någon annan än Satan som lockat stackars bin till att välja att bygga sina bon i en så ogästvänlig och hård miljö som murbruksfasader utgör?
Och varför just en murbruksfasad tillhörig en av landets äldsta kyrkobyggnader? Satan vill förstås visa Herren Gud vad Han, den listige Ormen, är mäktig att åstadkomma. Statuera ett exempel.
Att med binas hjälp ge sig på att demolera en av de äldsta kyrkorna i Sverige är en helt satanisk tanke i sin sjukliga enkelhet och genialitet och visar enligt min mening, att kraftmätningen och slutstriden mellan Det Godas och Det Ondas krafter sannolikt kommer att inledas här i vårt land.
Måtte snart fältmarskalk Lammet komma på himmelens skyar i spetsen för sitt änglakavalleri med bevingade Pegasusliknande hästar för att fängsla Satan och Hans manskap precis som det förutskickas i Uppenbarelseboken.
Men i denna bok, den sista i Nya Testamentet, kan man tyvärr också läsa, att Satan ska släppas fri efter 1.000 år.
Den idén gillar jag inte. De militära strategerna i de goda krafternas högkvarter i himmelriket är inte så lite naiva enligt mitt sätt att se på saken. Vad gott kan komma ut av att man efter 1.000 år låter Satan ånyo bli fri från de bojor Han en gång slagits i, så att Han får helt fria händer att börja djävlas med sin omgivning än en gång? Då kan Han ju locka nya bisvärmar till att börja gnaga på våra kyrkobyggnader - till Herren Guds stora sorg och bedrövelse.
Kom, låtom oss bedja för att Herren Gud ska ändra sin militära strategi därvidlag och skrinlägga planen att släppa Satan lös igen efter 1.000 års fängsligt förvar i underjorden.
Halleluja och Amen.
Enligt ett TT-telegram jag just fått i min mailkorg kan man nämligen läsa att bin har börjat sabotera en av landets äldsta kyrkor, Herrestad kyrka på Östgötaslätten, vars äldsta delar är från år 1112.
Vem tror ni ligger bakom detta? Kan det vara någon annan än Satan som lockat stackars bin till att välja att bygga sina bon i en så ogästvänlig och hård miljö som murbruksfasader utgör?
Och varför just en murbruksfasad tillhörig en av landets äldsta kyrkobyggnader? Satan vill förstås visa Herren Gud vad Han, den listige Ormen, är mäktig att åstadkomma. Statuera ett exempel.
Att med binas hjälp ge sig på att demolera en av de äldsta kyrkorna i Sverige är en helt satanisk tanke i sin sjukliga enkelhet och genialitet och visar enligt min mening, att kraftmätningen och slutstriden mellan Det Godas och Det Ondas krafter sannolikt kommer att inledas här i vårt land.
Måtte snart fältmarskalk Lammet komma på himmelens skyar i spetsen för sitt änglakavalleri med bevingade Pegasusliknande hästar för att fängsla Satan och Hans manskap precis som det förutskickas i Uppenbarelseboken.
Men i denna bok, den sista i Nya Testamentet, kan man tyvärr också läsa, att Satan ska släppas fri efter 1.000 år.
Den idén gillar jag inte. De militära strategerna i de goda krafternas högkvarter i himmelriket är inte så lite naiva enligt mitt sätt att se på saken. Vad gott kan komma ut av att man efter 1.000 år låter Satan ånyo bli fri från de bojor Han en gång slagits i, så att Han får helt fria händer att börja djävlas med sin omgivning än en gång? Då kan Han ju locka nya bisvärmar till att börja gnaga på våra kyrkobyggnader - till Herren Guds stora sorg och bedrövelse.
Kom, låtom oss bedja för att Herren Gud ska ändra sin militära strategi därvidlag och skrinlägga planen att släppa Satan lös igen efter 1.000 års fängsligt förvar i underjorden.
Halleluja och Amen.
måndag 6 september 2010
Vill du veta hur det ser ut i himmelriket? Här kan du få en förhandsglimt från tillförlitlig källa.
Längtar du till himmelriket? Då ska du ta del av Percy Colletts skildring av livet i himmelriket
Prästen Percy Collett vet vad han talar om när han berättar hur det ser ut i himmelriket. Han har varit där och vandrat runt tillsammans med Jesus. Året var 1982. I 5½ dygn vistades han där. Om sitt besök har han berättat både muntligt och i bokform ("I walked in Heaven with Jesus").
Efter sju års bedjande till Herren Gud om att få komma till himmelriket på studiebesök, blev Percy en dag plötsligt bönhörd. En av Guds heliga änglar anläbde till Percys jordiska hem och hämtade honom för en färd till Guds rike. Flygfärden tog vid pass sex timmar. Ändå var den hastighet ängeln flög i extremt hög. Det stod inte länge på förrän ängeln och Percy hade lämnat vårt solsystem bakom sig. Trot avsaknad av rymddräkt hade han inga problem med att få luft.
Himmelriket visade sig vara en egen planet i rymden. Tyvärr redovisar Percy inte dess koordinater, så att astronomerna kan rikta in sin teleskop mot denna himlaplanet. Men man kan som bekant inte få allt här i världen.
I väntan på landningstillstånd fick Percy och ängeln ta en tur runt himlaplaneten. Den var inihelvete stor. Ängeln berättade för Percy att himlaplanetens omkrets uppgick till drygt 3,2 miljoner kilometer. Som jämförelse kan nämnas att jordklotets omnkrets är drygt 40.000 kilometer. Dvs himlaplaneten är ca 80 gånger större än vår jord.
Landningen ägde rum strax utanför den i Bibeln omnämnda pärleporten. Ja, egentligen finns det 12 olika pärleportar eller entréinsläpp i den höga mur som omger himmelriket. Dessa entréer till Guds rike kan liknas vid passkontroller. Folkpartiledaren Jan Björklund gillar säkert att få höra, att det krävs vissa kunskaper om Gud, Jesus, Den Helige Ande osv för att man ska bli insläppt och erhålla uppehållstillstånd i himmelriket. Men Percy klarade detta "invandringsprov" galant. Tacka fan för det; han hade ju jobbat som präst större delen av sitt liv.
Kommen in genom Pärleporten mötte Percy två änglar som båda var ca 15 meter höga. Dessa förde honom till en tredje ängel som i sina händer höll i Livets Bok. Som väl är fanns Percys namn med i Livets Bok, så nu var det äntligen fritt fram för honom att "turista" i Guds rike.
En av de första människorna Percy träffade var Abraham. Det var ett möte som uppskattades av båda parter.
På håll såg Percy Herren Guds tron. Den var, fick han veta, 320 MIL hög. Och högst däruppe satt alltså Herren Gud och blickade ned på sina undersåtar i sitt himmelrike.
Mycket riktigt - ty det står ju i Bibeln att så ska vara fallet - satt Herren Jesus på Guds högra sida på denna enorma tron. Så nu vet alla vi klentrogna att den uppgiften i Bibeln är korrekt.
Nedanför och framför denna gigantiska tron fanns det bostäder för himmelrikets invånare. Ett enormt kubformat höghus vars höjd, bredd och längd var identiska, närmare bestämt 240 mil i alla ledder. Dvs 2/3 av höjden av gudstronen.
Percy frågade om han fick se just den lägenhet som var reserverad åt honom i sinom tid, efter sin fysiska död här på jorden. Jodå, det gick an. Tillsammans med en ängel tog de den Helige Andes snabbhiss upp till rätt våningsplan. Percy upptäckte att huset var byggt av rent guld. Själva dörren till lägenheten var besatt av enorma diamanter. Ju högre upp man har sin lägenhet i denna enorma huskub, desto mer omtyckt är man av Herren Gud och till desto större nytta har man varit för den gudomliga skapelseplanen under sin levnad här på jorden.
I ett tidigare blogginlägg ställde jag frågan om man fick ta hunden med sig in i himlen. Percys vistelse i himmelriket ger mig svaret på den frågan. Jo, det får man. Percy såg alla sorters djur i Guds rike. Inte minst hästarna var - om uttrycket tillåts - gudomligt vackra himmelen. Vad gäller rovdjuren så saknade de sitt aggressiva beteende. I stället var de fridfulla som små lamm.
Nå äter djuren och människorna i himmelriket mat? Jo, det gör de. Men enligt Percy är maten så fullkomnad, att det inte uppstår några restprodukter i magtarmkanalen. Detta gläder mig personligen ofantligt att höra. Jag har alltid fruktat att himmelriket skulle vara fullt med bajs. Och skit är ju skit, även om den kommit från gudomliga rövhål. Men det problemet att den allvise och allsmäktige Herren Gud uppenbarligen tänkt på och fixat.
Vad man äter är härliga frukter av alla de slag. Det fina med dessa frukter är att de aldrig tar slut. När en skål är tom, vips så fylls den på med nya fräscha frukter. Det är bara att äta på och smaska i sig. Glöm det där med gasbildning av för mycket fibrer och att bli lös i magen. Sådana besvär existerar inte i himmelriket.
Hur är det då med språket i Guds rike? Är det hebreiska som judarna hävdar är himmelens och Guds språk? Eller är det arabiska som profeten Muhammed är bergsäker på efter sitt besök i himmelen? Percy vet svaret även på denna viktiga fråga. Kommunikationen sker på telepatisk väg. För att kommunicera andligt med varandra behöver man inte öppna sin mun Det räcker med att man tänker en tanke, och vips förstår alla andra vad man menar. Det låter onekligen praktiskt. Och är man i himmelriket tänker man ju bara vackra, fina tankar, förmodar jag, så man behöver inte blygas över att man blir avlyssnad.
Hur är det? Knullas det i himmelriket? Tyvärr har Percy inget svar på den frågan. Och enligt vad Jesus säger i Matt 22:30 är vi människor i himmelen såsom änglarna, dvs asexuella. Så det där med Viagra behöver man inte tänka på att ta med signär man ska bege sig till himmelen.
Måste man då stå vid gudstronen och trängas dagarna i ända för att lovsjunga och lovprisa Herren Gud och dennes två hypostaser? Nej, Percy kommer med lugnande besked. Det finns inget tvång i Guds rike. Envar får göra som den vill. Har du lust att beundra en underbar utsikt i 2000 år, är det fritt fram att göra det. I praktiken står tiden still i himmelriket. Inget åldrande. Inte heller finns det sjukdomar eller liknande elände.
Det finns mycket mer att berätta om livet i himmelriket sett med Percys ögon. Men av utrymmesskäl väljer jag att sluta min rapportering här. Vill du veta mer, rekommenderar jag dig att klicka på minst en av dessa båda länkar: http://www.olofamkoff.se/bibelstudier_html/himlakul.html och/eller http://www.percy-collett.com/ .
söndag 5 september 2010
Varför dröjde Herren Gud så länge med att introducera begreppet "själ" för våra förfäder?
Jag blir så glad över att det finns minst en till här på Aftonbladet Blogg - nämligen CYKLOP - som tycks dela min syn på religionen och alla dess mer eller mindre bisarra begreppsterminologi.
Jag väljer därför att lyfta fram ännu en av CYKLOPs kommentarer så att den blir en egen bloggartikel här i min hädiska helvetesblogg.
På tal om det evolutionstänkande som CYKLOP ger uttryck för i sin artikeltext (se nedan) finns det en intressant detalj att stanna till inför och reflektera lite över, i alla fall om man är hädare.
CYKLOP omnämner att Homo sapiens som släkte har i runda slängar en 200.000 år lång egenhistorik att se tillbaka på. Men hur kan det då komma sig att de första gravfynden som visar tydliga tecken på rituella begravningsinslag är blott - och nu är jag generös med definitionerna - ca 100.000 år gamla? Se denna länk: http://humanorigins.si.edu/evidence/behavior/oldest-intentional-burial .
Hur ska man förklara varför våra Homo sapiens-förfäder inte började med begravningsritualer förrän efter drygt 100.000 år här på jorden? Tyckte inte Herren Gud om begravningsritualer från början? Kom Herren Gud på andra tankar efter ett tag och gick med på att det nog trots allt skulle passa bra om Han tilläte de människor Han en gång skapat till sin avbild (in imaginem Dei) att faktiskt tillföra de efterlevande en smula hopp mitt i all sorg om att den avlidne nog skulle få evigt liv i himmelriket i Herren Guds omedelbara närhet - eller något liknande?
Enligt en artikel som kan nås via denna länk ( http://news.bbc.co.uk/2/hi/science/nature/2885663.stm ) hänger rituella begravningar samman med förmåga hos våra förfäder till abstrakt tänkande. Många primat- och människoforskare menar därför att abstrakt tänkande - och således förekomst av begravningsritualer - har förekommit i blott drygt 50.000 år. Om detta är korrekt, måste det i så fall betyda att Herren Gud dröjde ännu längre med sitt beslut att äntligen tillåta sörjande människor att låta begravningar av anförvanter eller stammedlemmar få peka hän mot ett nytt liv efter kroppens fysiska död.
Jag citerar ur den aktuella artikeln: "The earliest funeral rituals were thought to be associated with Neanderthal remains dated 100,000 years ago. But some researchers dispute the significance of these sites, preferring to believe that abstract thinking began around 50,000 years ago in modern humans."
Så frågan kvarstår: Varför dröjde Herren Gud så länge med att introducera begreppet "själ" för våra förfäder?
Och det är i anslutning till den frågeställningen som jag tycker att CYKLOPs text passar så inihelvete bra in i sammanhanget. Jag återger därför hans kommentarstext här, lätt bearbetad:
Vår art Homo sapiens har funnits i runda slängar 200 000 år. Vi är den "moderna människan".
Förstod våra förfäder sig på det här med gudomligheter och begreppet själ bättre än vi gör i dag? Var det inte snarare så, att de människor som okunniga, vidskepliga, hungriga, frusna hukade i sina hyddor utan den ringaste kunskap om att åskväder är elektriska urladdningar i moln, trodde att blixtnedslaget berodde på att någon där uppe - uppe i skyn med förmåga att råda över torka och regn, över kyla och värme etc - hade blivit på dåligt humör och nu var arg? Någon som måste blidkas med ett offer. En get....eller en son?
Hade våra förfäder mer och bättre "kunskap" om detta än vi har i dag?
Nej, så här ligger det till. Vi vet mer idag än vad vi visste igår, och i morgon kommer vi att veta ännu mer. Med vi menar jag inte teologerna, experterna på det icke vetbara från gissningarnas fakultet. Deras idéer och tankeparadigm ter sig för varje nytt decennium som alltmer obsoleta och efterblivna.
Jag tror att de religiösas "själsteori" lever och frodas av en barnslig önskan och förhoppning av att slippa dö, samt den yttersta arrogansen om att allt detta på något sätt måste vara skapat med dem i åtanke!
MIN KOMMENTAR: Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv! Tack än en gång, CYKLOP, för att du delar med dig av dina kloka tankar.
lördag 4 september 2010
Efter döden-upplevelser beror på att hjärnan lurar dig. De bevisar INTE att det finns en själ!
Jag lovade i går att skriva ännu en blogg om varför det sannolikt är fel att tro att vi äger en själ som överlever kroppens fysiska död. Här kommer nu den utlovade artikeln.
Mer än varannan som har mist en mycket nära person - eller ett husdjur som man varit väldigt fäst vid - kan vittna om olika former av "övernaturliga" förnimmelser av den döda vännen. I vissa studier är siffran över 80 procent!
För de allra flesta är det inte fråga om något dimmigt spöke, utan det rör sig om en klar och tydlig upplevelse. Vanligast är en närvarokänsla; den döda livskamraten uppfattas som närvarande i rummet, vid köksbordet, i tv-soffan, i sängen etc.Inte sällan så närvarande att den efterlevande känner stark lust att börja tala med den döde (precis som man talar med/till en medmänniska eller ett husdjur typ hund eller katt).
Något mindre vanligt är att man tycker sig höra den avlidne själv tala/säga något (eller höra den döda hunden gläfsa eller älsklingskatten jama). Ännu något mindre vanligt är att tycka sig se den döde. Att ha en känsla av beröring - typ en smekning på kinden eller en katt som gnider sin päls mot den efterlevandes ben eller dylikt, är ännu mindre vanligt, men därmed inte sagt att den sortens förnimmelser/upplevelser är ovanliga. Att drömma påfallande levande drömmar om den döde förekommer också.
Merparten av dessa upplevelser inträffar det är tyst och stilla i bostaden, gärna när man håller på att stressa ned från dagens id. Följaktligen är den här sortens upplevelser vanligast på kvällstid samt under natten, medan man ligger i sängen. Kvinnor verkar ha något lättare än män att vara med om den här sortens konstiga upplevelser, men förnimmelserna är så pass vanliga även bland männen, att det egentligen skulle behövas en annan term än den nuvarande för att beskriva fenomenet. I dag är "änkesyner" en vedertagen term för fenomenet, men ett ord som "efterlevandeupplevelser" eller "saknadförnimmelser" skulle nog passa bättre in i sammanhanget än ordet "änkesyn". Men nu är det som det är i det avseendet.
Hur som helst - första gången detta händer någon efterlevande brukar han eller hon bli en aning uppskärrad. Men i takt med att fenomenet återkommer blir de här återbesöken av den döde snarast trösterika och upplyftande.
Trots att fenomenet är vanligt, finns det relativt få studier gjorda kring den här sortens upplevelser, antagligen därför att området uppfattas som lite tabubelagt att rota i. Den största undersökningen är gjord av en engelsk forskare vid namn W Dewi Rees. Hans banbrytande studie från början av 1970-talet kan du läsa om här: http://www.bmj.com/content/4/5778/37.abstract . Dr Rees visar att fenomenet ökar med åldern upp till 70 för att sedan avta. Vid 90 var fenomenet ovanligt. Men man vet att även barn som förlorar en nära anhörig - människa eller älsklingsdjur - också har liknande förnimmelser.
Här i Sverige har framför allt psykologen Agneta Grimsby forskat om detta. Här är en bra artikel, hämtad från Aftonbladet, som sammanfattar hennes forskningsarbete: http://www.aftonbladet.se/wendela/article3980.ab .
Innebär då den här sortens upplevelser att det finns en själ som överlever den fysiska kroppens död?
Den som svarar ja på den frågan måste i så fall erkänna att även husdjur måste ha en själ, eftersom även en älskad hund eller katt kan återvända till sin husse eller matte efter sin död. Detta är en svår nöt att knäcka/förklara för de kristna som ju oftast har som sin lärosats att himmelriket är till enbart för människors själar. Som om det alltså skulle föreligga en artskillnad och inte bara en gradskilknad mellan människors och (övriga) djurs själar.
Det finns i stället mycket som talar för att det INTE handlar om någon återkomst till eller återbesök i det vanliga jordelivet från den dödes sida. Ty hur ska man exempelvis förklara att den döde bara dyker upp så där helt huxflux och försvinner lika huxflux. Eftersom den efterlevande kan höra, se och/eller känna den döde - ja, i sällsynta fall även uppfatta den dödes doft och smak - måste det rimligtvis betyda att den döde äger en massa och därmed en kropp som interagerar med vår fysiska verklighet (som i sin tur är underkastad naturlagarna). Så hur är det möjligt för en fysisk kropp att passera genom låsta dörrar och stängda fönster? Det borde ju bli ett hål i dörren eller i fönsterrutan, kan man tycka. Och varför syns och hörs den döde bara ibland, företrädesvis på kvällstid och under nattens mörker? Om den döde ska kunna smeka den efterlevande på kinden eller dylikt, måste man förutsätta någon form av hand som har en massa och som dessutom kan röras i olika riktningar på ett viljemässigt vis. Vilket borde förutsätta att ett nervsystem som förmedlar kontakt mellan en hjärna/sambandscentral och musklerna i den smekande handen. Visst kan man tänka sig någon form av radiostyrning av den smekande handen likt små barn leker med sin radiostyrda leksaksbil, men då borde ju dessa radiovågor eller vad det handlar om vara mätbara med mänsklig mätutrustning, och då kan/bör man fråga sig varför aldrig någon seriös forskare står upp och säger: "Jag har funnit den energiform, med vilken man kan styra en andehand."
Jag vill hävda att det är mycket enklare att förklara efterlevandeupplevelserna så här - som att vår hjärna spelar oss ett spratt, dvs att det finns en neurologisk förklaring till alltihop.
En av de viktigaste komponenterna i begreppet sorg är att detta tillstånd utlöser en stark längtan att den sörjande ska få tillbaka det som han eller hon har förlorat. Denna längtan leder till att man närhelst tillfälle gives tänker på den döde. Man skulle kunna säga att hjärnan kör fast i de gamla hjulspåren. Därmed finns det en god chans att hjärnan aktiverar de minnen som brukar aktiveras när tankeverksamheten har fastnat i en viss riktning, i ett visst hjulspår. Jfr en förälskad som tänker på sin käresta dag och natt och nästan glömmer bort att äta och sova i sin längtan efter att åter få vara tillsammans med honom eller henne. Det är likadant med längtan efter den döde. I båda fallen fastnar tankarna och det blir frågan om en besatthet (som dock inte kan beskrivas som patologisk/sjuklig utan snarare får betecknas som normal). För att komma loss från denna "dikeskörning" av hjärnan i de gamla hjulspåren måste hjärnan tillgripa ett knep för att komma loss. Hjärnan försöker att återställa ordningen genom att framkalla tydliga bilder på och upplevelser av den person (eller det älsklingshusdjur) den efterlevande ideligen har i sina tankar (= "på hjärnan"). På så vis kan hjärnan förhoppningsvis komma bort från sin låsning och börja fungera som vanligt igen. Har man levt ihop i många år, vet man ju en hel del om varandras tankar och känslor och det finns mängder av invanda ritualer - typ att katten vid läggdags ska hoppa upp i sängen och lägga sig till rätta nere vid den sovandes fötter eller dylikt.
Denna förklaring borde innebära att den här sortens efterlevandeupplevelser är vanligare bland dem som haft ett lyckligt äktenskap och/eller bland dem som upplever mycket stark sorg. Och just detta har visat sig vara fallet! Den här sortens efterlevandeupplevelser samvarierar verkligen med hur stark den upplevda sorgen är (dvs ju starkare sorg, desto vanligare är fenomenet). Och vi får också en förklaring till varför fenomenet tenderar att avtaga med tiden, dvs i takt med att sorgen undan för undan avtar (jfr talesättet att tiden läker att sår/sorger).
Mer än varannan som har mist en mycket nära person - eller ett husdjur som man varit väldigt fäst vid - kan vittna om olika former av "övernaturliga" förnimmelser av den döda vännen. I vissa studier är siffran över 80 procent!
För de allra flesta är det inte fråga om något dimmigt spöke, utan det rör sig om en klar och tydlig upplevelse. Vanligast är en närvarokänsla; den döda livskamraten uppfattas som närvarande i rummet, vid köksbordet, i tv-soffan, i sängen etc.Inte sällan så närvarande att den efterlevande känner stark lust att börja tala med den döde (precis som man talar med/till en medmänniska eller ett husdjur typ hund eller katt).
Något mindre vanligt är att man tycker sig höra den avlidne själv tala/säga något (eller höra den döda hunden gläfsa eller älsklingskatten jama). Ännu något mindre vanligt är att tycka sig se den döde. Att ha en känsla av beröring - typ en smekning på kinden eller en katt som gnider sin päls mot den efterlevandes ben eller dylikt, är ännu mindre vanligt, men därmed inte sagt att den sortens förnimmelser/upplevelser är ovanliga. Att drömma påfallande levande drömmar om den döde förekommer också.
Merparten av dessa upplevelser inträffar det är tyst och stilla i bostaden, gärna när man håller på att stressa ned från dagens id. Följaktligen är den här sortens upplevelser vanligast på kvällstid samt under natten, medan man ligger i sängen. Kvinnor verkar ha något lättare än män att vara med om den här sortens konstiga upplevelser, men förnimmelserna är så pass vanliga även bland männen, att det egentligen skulle behövas en annan term än den nuvarande för att beskriva fenomenet. I dag är "änkesyner" en vedertagen term för fenomenet, men ett ord som "efterlevandeupplevelser" eller "saknadförnimmelser" skulle nog passa bättre in i sammanhanget än ordet "änkesyn". Men nu är det som det är i det avseendet.
Hur som helst - första gången detta händer någon efterlevande brukar han eller hon bli en aning uppskärrad. Men i takt med att fenomenet återkommer blir de här återbesöken av den döde snarast trösterika och upplyftande.
Trots att fenomenet är vanligt, finns det relativt få studier gjorda kring den här sortens upplevelser, antagligen därför att området uppfattas som lite tabubelagt att rota i. Den största undersökningen är gjord av en engelsk forskare vid namn W Dewi Rees. Hans banbrytande studie från början av 1970-talet kan du läsa om här: http://www.bmj.com/content/4/5778/37.abstract . Dr Rees visar att fenomenet ökar med åldern upp till 70 för att sedan avta. Vid 90 var fenomenet ovanligt. Men man vet att även barn som förlorar en nära anhörig - människa eller älsklingsdjur - också har liknande förnimmelser.
Här i Sverige har framför allt psykologen Agneta Grimsby forskat om detta. Här är en bra artikel, hämtad från Aftonbladet, som sammanfattar hennes forskningsarbete: http://www.aftonbladet.se/wendela/article3980.ab .
Innebär då den här sortens upplevelser att det finns en själ som överlever den fysiska kroppens död?
Den som svarar ja på den frågan måste i så fall erkänna att även husdjur måste ha en själ, eftersom även en älskad hund eller katt kan återvända till sin husse eller matte efter sin död. Detta är en svår nöt att knäcka/förklara för de kristna som ju oftast har som sin lärosats att himmelriket är till enbart för människors själar. Som om det alltså skulle föreligga en artskillnad och inte bara en gradskilknad mellan människors och (övriga) djurs själar.
Det finns i stället mycket som talar för att det INTE handlar om någon återkomst till eller återbesök i det vanliga jordelivet från den dödes sida. Ty hur ska man exempelvis förklara att den döde bara dyker upp så där helt huxflux och försvinner lika huxflux. Eftersom den efterlevande kan höra, se och/eller känna den döde - ja, i sällsynta fall även uppfatta den dödes doft och smak - måste det rimligtvis betyda att den döde äger en massa och därmed en kropp som interagerar med vår fysiska verklighet (som i sin tur är underkastad naturlagarna). Så hur är det möjligt för en fysisk kropp att passera genom låsta dörrar och stängda fönster? Det borde ju bli ett hål i dörren eller i fönsterrutan, kan man tycka. Och varför syns och hörs den döde bara ibland, företrädesvis på kvällstid och under nattens mörker? Om den döde ska kunna smeka den efterlevande på kinden eller dylikt, måste man förutsätta någon form av hand som har en massa och som dessutom kan röras i olika riktningar på ett viljemässigt vis. Vilket borde förutsätta att ett nervsystem som förmedlar kontakt mellan en hjärna/sambandscentral och musklerna i den smekande handen. Visst kan man tänka sig någon form av radiostyrning av den smekande handen likt små barn leker med sin radiostyrda leksaksbil, men då borde ju dessa radiovågor eller vad det handlar om vara mätbara med mänsklig mätutrustning, och då kan/bör man fråga sig varför aldrig någon seriös forskare står upp och säger: "Jag har funnit den energiform, med vilken man kan styra en andehand."
Jag vill hävda att det är mycket enklare att förklara efterlevandeupplevelserna så här - som att vår hjärna spelar oss ett spratt, dvs att det finns en neurologisk förklaring till alltihop.
En av de viktigaste komponenterna i begreppet sorg är att detta tillstånd utlöser en stark längtan att den sörjande ska få tillbaka det som han eller hon har förlorat. Denna längtan leder till att man närhelst tillfälle gives tänker på den döde. Man skulle kunna säga att hjärnan kör fast i de gamla hjulspåren. Därmed finns det en god chans att hjärnan aktiverar de minnen som brukar aktiveras när tankeverksamheten har fastnat i en viss riktning, i ett visst hjulspår. Jfr en förälskad som tänker på sin käresta dag och natt och nästan glömmer bort att äta och sova i sin längtan efter att åter få vara tillsammans med honom eller henne. Det är likadant med längtan efter den döde. I båda fallen fastnar tankarna och det blir frågan om en besatthet (som dock inte kan beskrivas som patologisk/sjuklig utan snarare får betecknas som normal). För att komma loss från denna "dikeskörning" av hjärnan i de gamla hjulspåren måste hjärnan tillgripa ett knep för att komma loss. Hjärnan försöker att återställa ordningen genom att framkalla tydliga bilder på och upplevelser av den person (eller det älsklingshusdjur) den efterlevande ideligen har i sina tankar (= "på hjärnan"). På så vis kan hjärnan förhoppningsvis komma bort från sin låsning och börja fungera som vanligt igen. Har man levt ihop i många år, vet man ju en hel del om varandras tankar och känslor och det finns mängder av invanda ritualer - typ att katten vid läggdags ska hoppa upp i sängen och lägga sig till rätta nere vid den sovandes fötter eller dylikt.
Denna förklaring borde innebära att den här sortens efterlevandeupplevelser är vanligare bland dem som haft ett lyckligt äktenskap och/eller bland dem som upplever mycket stark sorg. Och just detta har visat sig vara fallet! Den här sortens efterlevandeupplevelser samvarierar verkligen med hur stark den upplevda sorgen är (dvs ju starkare sorg, desto vanligare är fenomenet). Och vi får också en förklaring till varför fenomenet tenderar att avtaga med tiden, dvs i takt med att sorgen undan för undan avtar (jfr talesättet att tiden läker att sår/sorger).
onsdag 1 september 2010
Har djuren en själ? Har människans en själ? Får man ta hunden med sig in i himlen?
Dr. Duncan MacDougall (1866-1920) var en mycket excentrisk läkare, verksam i Havervill i Massachusetts, USA.
Han forskade om huruvida vi människor och för den delen andra djur också i Vår Herres Hage hade någon själ.
MacDougall resonerade som så att själen, om den nu finns, måste ha massa. OK, den vägde säkert inte mycket, men NÅGOT måste den rimligen väga. Så han beslöt att göra olika mer eller mindre makabra experiment för att söka ta reda på hur det förhåller sig med den saken.
Om detta kan den intresserade läsa här: http://en.wikipedia.org/
Dr MacDougall fick tag på sex patienter som snart skulle till att dö av ålderdomssvaghet och tillstötande tuberkulos. När tiden var inne, placerade han deras sjuksängar på en fingradig våg för att se efter om vågen stod stilla eller plötsligt visade ett lägre värde efter dödsögonblicket jämfört med före.
Jodå, det skedde faktriskt vissa viktförändringar i kropparna som vågen kunde registrera. Men viktförändringarna var allt annat än homogena, kunde MacDougall konstatera.
Först av allt var han tvungen att bortse från två av de sex döende patienterna, ty de dog innan han hade hunnit färdigkalibrera och finjustera vågen. Vad gäller de återstående fyra kunde han hos en av de döda registrera en viktminskning på 21 gram. Hos en annan av dem en viktminskning på 14 gram. En tredje av patienterna minskade först i vikt med 14 gram för att några minuter senare minska i vikt med ytterligare 28 gram, alltså med totalt (14 + 28 =) 42 gram.
En fjärde patient i undersökningen minskade i vikt med 10,5 gram i, som MacDougall skriver, i direkt anslutning till dödens inträde. Men för att vara säker på att vågen verkligen hade hunnit bli korrekt inställd lade man på små vikter för att den skulle visa 0 igen. Några minuter senare avlägsnade man dessa vikter, men då inträffade det konstiga, att vågens tunga (= visare) svängde fram och tillbaka i uppemot en kvart, innan den slutligen ånyo stannade till vid -10,5 gram.
Vad kan man då dra för slutsatser av detta? Egentligen en enda slutsats: Detta var ett bedrövligt dåligt designat experiment, fullt med potentiella felkällor. Några exempel:
1) Vågens tillförlitlighet kan ifrågasättas. Se fallet med den fjärde patienten här ovan.
2) Svårigheter föreligger med att fastställa tidpunkten för dödens inträdande exakt. Det finns helt enkelt ingen exakt dödsdefinition på så vis, att den på sekunden när kan avgöra när döden har inträffat.Förklaringen härtill är väldigt enkel. Döden är en pågående process under vilken kroppens livsfunktioner upphör att fungera en efter en. Synsättet att man drar ett sista andetag och sedan dör direkt därefter är en myt, dvs helt felaktigt. Ett extremt förenklat sätt att se på döendet - och som kan förklara många fall av skendöd, se min tidigare bloggartikel om just skendöd.
3) Sedan måste man fråga sig varför en själ väger så mycket som den enligt detta udda experiment anses göra. Ett genomsnitt av de fyra uppmätta viktminskningarna blir ca 22 gram. Håll med om att det är rätt mycket för en eterisk själ att väga. Det motsvarar lite drygt vad ett normalbrev (som skickas med snigelposten) väger. Så tar du ett vanligt brev (kuvert + dess brevpapper med text på) och kastar upp i luften, vad händer då? Jo, det faller snabbt ned mot marken/golvet. En själ som väger ca 22 gram skulle givetvis också sjunka till golvet och bli liggande där - såvida inte den har en motor som kan driva den uppåt mot himlen likt en miniatyrrymdraket.
4) Inte nog med det. En synnerligen relevant fråga man bör ställa sig är denna: Varför väger människors eventuella själ så olika. Enligt MacDougalls experiment vägde en av själarna alltså 14 gram. En annan av själarna vägde 21 gram, dvs 50 procent mer. En tredje av själarna vägde också 14 gram men verkade sedan öka i vikt till sammanlagt 42 gram (se patientfall nr 3 ovan). Den fjärde själen betedde sig synnerligen suspekt (se ovan). Först vägde den 10,5 gram, men strax efteråt förändrades den patientens kroppsvikt hela tiden, fram och tillbaka, för att slutligen eter en kvart ånyo landa på minus 10,5 gram.
Hur ska detta tolkas? Var det i fall (4) frågan om en själ som agerade som en virrhjärna och inte riktigt kunde bestämma sig för om den skulle stanna kvar i kroppen eller lämna den. Uppenbarligen var den på väg att lämna kroppen flera gånger men ångrade sig och kom tillbaka för att sedan, efter en kvart, bestämma sig för att lämna kroppen för gott. Låter den förklaringen trovärdig? Inte för mig.
Och hur ska man förklara den viktskillnad som föreligger mellan de påstådda själarna? Själarnas vikt är alltså från 10,5 gram och upp till 42 gram, dvs en viktskillnad på inte mindre än 400 procent (4 X 10,5 = 42). Verkar det rimligt? Och en relevant följdfråga att ställa blir förstås: Är det finare att ha en själ som väger 42 gram än en som bara väger 10,5 gram? Eller är det finast - läs: mest gudalikt - att ha en själ som är så "lätt på foten" som möjligt?
5) MacDougall är själv inne på att patientunderlaget - blott fyra personer - är på tok för litet för att valida slutsatser ska kunna dras. Han påpekar själv i sin studie att experimentet bör upprepas av andra forskare för att man ska kunna se, om också dessa kommer till liknande eller samma resultat.
Av etiska skäl har experimentet inte upprepats på människor (såvitt jag känner till). Däremot lät MacDougall själv undersöka vad som hände med 15 hundar i deras dödsögonblick. Ett experiment som väcker misstankar om djurplågeri. Många tror nämligen att MacDougall dödade dessa hundar i forskningens namn för att slippa vänta på deras naturliga och spontana dödsögonblick.
Hur som helst så visade dessa hundexperiment att hundar uppenbarligen inte har någon själ, ty de minskade inte i vikt vid sin död.
Kan just undra vad hundägare och hundälskare har att säga om detta (dels experimentet, dels detta att hundar saknar själ)? Betyder det att man inte får ta med sig älsklingshunden in i himlen? Ja, jag tolkar detta som att hundar har ingen plats i himmelriket ity att de att döma av MacDougalls hundexperiment måste anses vara själlösa.
Mot detta ska dock ställas hur begreppet själ "definieras" i 1 Mos 9:4-6. Där kan man läsa: 4 Men kött som har sin själ i sig, nämligen sitt blod, skall ni inte äta, 5 och för ert eget blod, som har er själ i sig, skall jag kräva räkenskap. Jag skall utkräva det av alla djur, likaså av människorna.
Här står det helt klart att även djur har en själ och att denna entitet eller vad man ska kalla själen för finns i blodet. Ja, rent av ÄR blodet. (Se där en förklaring till varför Jehovas Vittnen inte vill ta emot andras blod vid operationer och dylikt; de vill inte erhålla någon blanning mellan den egna själen och någon annans själ; hur skulle det se ut på uppståndelsens dag?)
Så vad ska man egentligen tro om hundar? Har de någon själ eller inte? Vad anser du som läser detta blogginlägg?
Min egen syn på detta är att varken människor eller andra djur har någon själ. Begreppet själ borde snarast rensas ut ur vår vokabulär. Det finns ingen själ - lika lite som det finns enhörningar eller troll i Vår Herres hage. Halleluja och Amen till det.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)